Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är vanligare att människor är utsatta för risk för fattigdom eller social utestängning i glesbefolkade områden i EU jämfört med tätare befolkade områden. Men variationen mellan länderna är stor och det finns länder där risken är högre i städerna.

EU-var-fjarde-ar-fattig-i-glesbygd

EU har som mål att minska fattigdomen i Europa till år 2020. För att följa upp målet använder man ett övergripande mått bestående av tre indikatorer för att mäta vad de definierar som risk för fattigdom eller social utestängning. Den första, risk för fattigdom, beskriver vilka inkomster människor har i relation till andra. Den andra indikatorn, allvarlig materiell fattigdom, försöker fånga brister i materiell standard. Det tredje måttet, låg arbetsintensitet, tar fasta på personer som ingår i hushåll där de som är i arbetsför ålder har arbetat mindre än 20 procent av möjlig arbetstid. Personer som ingår i någon av de här grupperna anses leva i fattigdom eller social utestängning.

123milj

Enligt denna definition levde nästan var fjärde EU-invånare, eller 123 miljoner personer, i risk för fattigdom eller social utestängning 2013. För Sverige var motsvarande andel 15 procent eller drygt 1,4 miljoner personer.

Det är vanligare att unga, kvinnor, lågutbildade och arbetslösa lever i risk för fattigdom eller social utestängning. Men förutom dessa så kallade socioekonomiska faktorer finns också skillnader när man jämför den del av befolkningen som bor i städer med den del av befolkningen som inte gör det.

När man tittar på hur stor andel av befolkningen som bor i städer eller glesbefolkade områden brukar man använda sig av begreppet urbaniseringsgrad. EU använder tre nivåer av urbaniseringsgrad för officiell statistik: storstad, mindre stad eller förort och glest befolkade områden. Av EU:s befolk­ning bor 42 procent i storstäder, 27 pro­cent i mindre städer ­eller förorter och 31 procent i glest befolkade områden. För Sverige är dessa andelar 40, 31 respektive 29 procent.

Var fjärde i glesbygd riskerar fattigdom eller social utestängning

Risk för fattigdom eller social utestängning i EU28 efter urbaniseringsgrad, antal och andel, år 2013

Ser man till antalet personer som lever i risk för fattigdom eller social utestängning bor 52 miljoner i storstäder, 33 miljoner i mindre städer eller förorter och 38 miljoner i glest befolkade områden.

Invånare i EU:s glest befolkade områden är i större utsträckning än invånare i mindre städer och förorter samt storstäder utsatta för risk för fattigdom eller social utestängning. År 2013 tillhörde 27 procent av befolkningen i glest befolkade områden den här gruppen. I mindre städer och förorter var andelen 22 procent och i storstäder 24 procent.

Små skillnader i Sverige

Risk för fattigdom eller social utestängning i ett urval av länder, efter urbaniseringsgrad, år 2013. Procent

Hur stor andel det rör sig om varierar dock kraftigt mellan de olika länderna. I en stor grupp länder i södra och östra Europa (Bulgarien, Rumänien, Estland, Lettland, Litauen, Grekland, Spanien, Italien, Portugal, Cypern, Kroatien, Ungern, Polen, och Slovakien) är risken för fattigdom eller social utestängning högre bland befolkningen i glest befolkade områden, i vissa fall markant högre. I Bulgarien och Rumänien lever mer än hälften av invånarna i glest befolkade områden i risk för fattigdom eller social utestängning. De är också här skillnaden mellan glest befolkade områden och storstäder är störst, drygt 20 procentenheter.

Det motsatta mönstret finns i en grupp länder i västra Europa (Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Österrike och Storbritannien). I dessa länder är risken för fattigdom eller social utestängning högre i storstäder. Mest markant är detta i Storbritannien och Österrike, men även i Danmark. Därmed skiljer sig Danmark från övriga nordiska länder som redovisar små skillnader i risk för fattigdom eller social utestängning mellan storstäder och glest befolkade områden.

Begrepp – risk för fattigdom eller social utestängning

Indikatorn risk för fattigdom eller social utestängning består av tre delindikatorer:
•Risk för fattigdom: Ett relativt mått på inkomstfattigdom. Definieras som att leva på en disponibel inkomst som understiger 60 procent av medianinkomsten i landet.
•Allvarlig materiell fattigdom: Den som inte har råd med fyra eller fler av följande poster lever enligt definitionen i allvarlig materiell fattigdom: kan betala oförutsedda utgifter, har råd med en veckas semester per år, har råd med en måltid med kött, kyckling eller fisk varannan dag, har tillräcklig uppvärmning av bostaden, har kapitalvaror som tvättmaskin, färg-TV, telefon eller bil samt kan betala skulder.
•Låg arbetsintensitet: Hushåll där hushållsmedlemmarna i arbetsför ålder arbetat mindre än 20 procent av möjlig arbetad tid.

Det övergripande måttet, Risk för fattigdom eller social utestängning, inkluderar alla individer som ingår i åtminstone en av grupperna.

Ursprungligen publicerad på http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/EU–var-fjarde-ar-fattig-i-glesbygd/

http://www.statistik.at/web_en/about_us/events/eu_silc_conference_2012/index.html

Är långsamt…

… på väg tillbaka efter de snart två år av bloggkoma som följde efter födseln av min lille son. Mitt bloggande har delvis ersatts av relativt flitiga uppdateringar på Facebook och Twitter men tanken är att återvända även till bloggandet i sinom tid. Den som lever får se.

Peace

Mr T

frågar sig The Economist i senaste numret och citerar bland annat Paul Krugman som nyligen hävdat att makroekonomi är:

”€œspectacularly useless at best, and positively harmful at worst.”

Det är inte bara den ekonomiska bubblan som spruckit – även nationalekonomins rykte har fått ta stryk av den ekonomiska krisen.

Artikeln tar upp tre huvudpunkter i kritiken mot nationalekonomin. Dels att makroekonomer bidrog till att skapa den senaste finanskrisen, att de helt missade att förutse krisen och slutligen att de inte har en blekaste aning om hur krisen ska lösas.

Man ger kritikerna delvis rätt på åtminstone den första punkten men påpekar samtidigt att alla ekonomer inte varit ”naive believers in market efficiency” och hänvisar bland annat till prominenta ekonomer som Joseph Stiglitz och Andrei Shleifer vilka länge kritiserat huvudfåran av nationalekonomin.

Lite intressant att The Economist som är en av de främsta förespråkarna för ”laissez-faire”, kanske självkritiskt, åtminstone delvis balanserar upp sin normalt ganska enkelspåriga syn på hur ekonomin fungerar även om man naturligtvis samtidigt hävdar att ”the current backlash has gone far too far”.

Personligen tycker jag nog att kritiken av den traditionella nationalekonomin är i huvudsak berättigad. Många ekonomer och politiker verkar ha stirrat sig blinda på de enklaste ekonomiska modellerna i tron att de förklarar i stort sett alla företeelser i samhället. Samtidigt kan jag inte annat än hålla med om en av slutsatserna i artikeln i the Economist:

”Economics is less a slavish creed than a prism through which to understand the world. It is a broad canon, stretching from theories to explain how prices are determined to how economies grow. Much of that body of knowledge has no link to the financial crisis and remains as useful as ever.”

Economics: What went wrong with economics | The Economist

Shared via AddThis

Share
|



var addthis_config = {”data_track_clickback”:true};

enligt en rapport från New Economics Foundation som publicerades i lördags. Indexet som används i rapporten kallas för Happy Planet Index och är ett vägt index bestående av tre delindex – medellivslängd, nöjdhet med livet och ekologiskt fotavtryck – dvs något helt annat än BNP-måttet som ibland används som ett mått på välfärd. 

Överst på listan hamnar Costa Rica med en medellivslängd på  78.5 år, livsnöjdhet på 8.0 och ett ekologiskt fotavtryck på 1.7. Sist hamnar inte helt otippat Zimbabwe vars låga ekologiska avtryck på 1.1 tyngs ned av en medellivslängd på 40.9 och en nöjdhetsindex på 2.8. Generellt hamnar världens rikare länder i mitten på listan medan fattiga länder hamnar långt ned och mellanrika länder i topp.

Sverige ligger bra till när det gäller medellivslängd, 80.5 år och är även relativt bra när det gäller nöjdhet med livet med 7.9. Däremot ligger vi inte helt otippat riktigt surt till när det gäller vårt ekologiska avtryck…

Kanske dags att ta tag i förbättringsåtgärder för att lyfta vår placering på listan? 

Tidningen Arbetaren kommenterar rapporten HÄR.

Mer om Happy Planet Index finns på http://www.happyplanetindex.org/

Kanske har ni läst Chris Anderson’s briljanta bok The Long Tail där framtidens succeer bygger på att hitta små marknadsnischer i ”den ändlösa svansen”. Nu spinner Anderson i alla fall vidare på idén och utvecklar resonemanget om en värld där allt är tillgängligt för alla och den tekniska utvecklingen medfört att en hel del produkter nu är faktiskt är ”gratis”. Den nya boken heter Free, the Future of a Radical Price och jag beställer den med en gång – blir en perfekt semesterläsning! Och nej, jag är inte sponsrad – vare sig av förlaget eller Chris Anderson…

En intervju av Anderson finns här:

Chris Anderson: Free from George Miller on Vimeo.

och då menar jag inte bara Göran Hägglunds dissning av kultursidornas ”idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget” osv vilket är i helt linje med ett av Kristdemokraternas kärnvärden, värdekonservatismen.

Hittills har Kristdemokraterna försökt kombinera mittenpolitik med just de värdekonservativa ståndpunkter som kännetecknar partiet. Partiet har stått för någon form av socialkonservatism – dvs en betoning på klassiskt konservativa värden som familjen och kyrkan kombinerat med ett socialt ansvarstagande som bland annat visat sig i en ekonomisk politik som länge legat nära mitten.

weimers

De unga kristdemokraterna och dess ledare Charlie Weimers verkar dock vilja baxa in hela partiet i den konservativa högerhörnan även när det gäller den ekonomiska politiken. I Aftonbladets serie ”Ungdomsförbunden skriver talet som partiledaren borde hålla i Almedalen” skriver Weimers bland annat att

”Vi inser att om den som presterar extra också ska få extra så kommer det leda till skillnader mellan människor, och det är okej.”

Liksom Hägglund passar även Weimers på att ge en känga åt kultureliten:

”Vi inser att den modernistiska konstuppfattningen som endast värdesätter provokationen och förnekar skönhetens existens inte har förmågan att möta människans kulturella behov.”

Och Weimers fulländar sitt konservativa tal med att kräva hårdare straff för brottslingar:

”Det är därför vi kommer verka för tydligare och strängare straff som återupprättar brottsoffret.”

Med liknande argument hävdar den konservative debattören och Timbromannen Roland Poirier Martinsson i en debattartikel i DN igår att Kristdemokraterna bör söka sina väljare bland de konservativa grupperna i det svenska samhället. 

Jag har själv förespråkat en rörelse mot en konservatism för 2000-talets dynamiska och mångfasetterade samhälle. Ett parti som tar ställning för låga skatter, fri företagsamhet, starkt försvar, lag och ordning, men som också ser hur detta är beroende av värderingar som stöder en fri skola, personligt välfärdsansvar, färre aborter, ett gott klimat för familjen och över huvud taget ett starkt civilt samhälle som skydd mot statens eviga tendens att växa till priset av vår frihet.

Personligen tycker jag att just de här meningarna låter som klippta ur ett Moderat partiprogram.  Och en naturlig följdfråga blir då om ett Kristdemokratiskt parti i Weimers och Poirier Martinssons smak fyller någon funktion överhuvudtaget?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 129 andra följare