frågar sig The Economist i senaste numret och citerar bland annat Paul Krugman som nyligen hävdat att makroekonomi är:
“spectacularly useless at best, and positively harmful at worst.”
Det är inte bara den ekonomiska bubblan som spruckit – även nationalekonomins rykte har fått ta stryk av den ekonomiska krisen.
Artikeln tar upp tre huvudpunkter i kritiken mot nationalekonomin. Dels att makroekonomer bidrog till att skapa den senaste finanskrisen, att de helt missade att förutse krisen och slutligen att de inte har en blekaste aning om hur krisen ska lösas.
Man ger kritikerna delvis rätt på åtminstone den första punkten men påpekar samtidigt att alla ekonomer inte varit “naive believers in market efficiency” och hänvisar bland annat till prominenta ekonomer som Joseph Stiglitz och Andrei Shleifer vilka länge kritiserat huvudfåran av nationalekonomin.
Lite intressant att The Economist som är en av de främsta förespråkarna för “laissez-faire”, kanske självkritiskt, åtminstone delvis balanserar upp sin normalt ganska enkelspåriga syn på hur ekonomin fungerar även om man naturligtvis samtidigt hävdar att “the current backlash has gone far too far”.
Personligen tycker jag nog att kritiken av den traditionella nationalekonomin är i huvudsak berättigad. Många ekonomer och politiker verkar ha stirrat sig blinda på de enklaste ekonomiska modellerna i tron att de förklarar i stort sett alla företeelser i samhället. Samtidigt kan jag inte annat än hålla med om en av slutsatserna i artikeln i the Economist:
“Economics is less a slavish creed than a prism through which to understand the world. It is a broad canon, stretching from theories to explain how prices are determined to how economies grow. Much of that body of knowledge has no link to the financial crisis and remains as useful as ever.”
Economics: What went wrong with economics | The Economist
Shared via AddThis
var addthis_config = {“data_track_clickback”:true};
Tack för intressant referat!
Du som kan makroekonomi. Hur ser du på dessa invändningar?
1) Ickelinjär dynamik: Ifall saker ändrar egenskaper genom att koppla ihop sig, och ifall kopplingen (mellanrummet) i sig skapar egna egenskaper som kan koppla ihop sig med andra kopplingar (mellanrum), då faller linjär kausalitet (eller blir ett undantagsfall).
2) Ifall ekonomiska mellanhavanden är singulariteter (skapar sig själv och sätter igång sig) då blir generella teorier och teorier kring lagbundna förlopp falska eller möjligtvis metaforer som liknar vad som verkligen sker.
Hejsan Per,
håller med om dina invändningar – och det skulle nog även en nationalekonom göra. Tror nog nationalekonomin liksom andra samhällsvetenskapliga forskningsfält tagit till sig kunskap från andra vetenskapliga discipliner. Åtminstone är det så jag uppfattat det – även om jag själv egentligen fortfarande är mer företagsekonom än nationalekonom…
Således:
1. Tror nog det finns en övertro på linjär kausalitet generellt i samhället – oavsett om det gäller ekonomi eller politik. Vet däremot inte om tron på linjära samband är mer utbredd inom nationalekonomin än på andra områden – åtminstone borde det inte vara så på forskarnivå.
2. Jovisst – speciellt de grundläggande ekonomiska teorierna är på samma sätt som kartor ett försök att på ett förenklat sätt beskriva och förklara vad som händer i “verkligheten”. Eller som The Economist skriver ovan: “a prism through which to understand the world”.
Gracias för svaret!